uknowright

Jag som trodde tonåren skulle vara något bra. 

Jag och mina kompisar brukade alltid leka tonåringar, shoppa saker från våra rum. Låssas ringde till "våra killar". Tog på oss snygga kläder osv. 

Men jag vet inte hur många gånger jag tänker på att jag bara vill vara någon helt annan. Inte samma utseende, inte samma personlighet. Inte just Frida Thorstensson. 

Jag vill tillbaka till tiden då jag gick på dagis. Då "lektionerna" va att vara ute och leka, gunga eller klättra i ställningarna. Då det inte fanns något hat. Alla tyckte om alla. Alla va vänner, och alla accepterade alla.. precis som det ska va. Men världen är orättvis. Och synd nog fastnar vissa i skiten. Andra har tur.. och slipper undan. Tänk verkligen om jag bara skulle vakna upp som en bebis, och inse att hela mitt liv bara varit en dröm. Visst, det är klart det finns saker i livet som man bara har älskat att man har upplevt. Men jag.. jag skulle helt klart kunna ha en ny chans om att visa vem jag är. Att få människor att tycka att jag är lika mycket värd som alla andra. 

Okej.. detta är jag men jag undrar egentligen vad som går i folks hjärnor när dom säger något kränkande till en annan människa. Såklart så tror dom att man inte tar illa upp, och bryr sig över huvud taget inte. Men jag skulle aldrig kunna stå och skrika något kränkande till en annan människa som inte gjort mig ett piss och sedan se den springa där ifrån med tårfyllda ögon. Många i detta fallet skulle antagligen bara skrattat. Men vet ni inte hur ont det gör i hjärtat på personen? Jag förstår inte hur folk bara kan trycka ner, trampa och spotta på folk som bara vill ha ett bra liv. Som bara hjälplöst skriker på hjälp med det är ingen som hör. Det finns ingen där ute som lyssnar på dina ord. Det finns ingen som överhuvud tager bryr sig om dig. Du är ensam, bortglömd och utfryst. Du känner blickarna i ryggen, det känns precis som knivhugg i nacken. Dina knän blir bara svagare och svagare. Din puls börjar snabbt att öka. Du vill bara springa där ifrån. Ifrån allt de hemska.

Det finns så jävla många där ute som inte bryr sig ett piss om sånthär. Det finns folk som sitter hemma och gråter varje natt, men visar inget på dagen. Det finns folk som låter blodet rinna från armarna, medans resten ser på. Det finns folk som tar sina liv för dom orkar inte mer. Dom orkar inte kämpa mer, för död är den ända utvägen dom ser.

 

 

Hej. 

Jag är Frida Thorstensson. Jag föddes den 1 juli 1997. Jag bor i ett stort hus på en liten gård. Jag har 2 hundar, 3 hästar och 1 katt. Jag bor här med min mamma, pappa och min lillasyster Wilma. Min familj är det viktigaste i mitt liv. Mina vänner älskar jag över allt annat. Jag hade ett så perfekt liv. Det fanns inget hat. Det fanns inget som hette mobbning. Det fanns inga tårar... Det ända som fanns var kärlek och glädje. Jag har gått på dagis precis som del flesta barn gör. Jag har gått i grundskola precis som alla andra. Den ända skillnaden var att alla andra såg mig inte som något som var lika bra. Jag dög inte till. Jag var inte prefekt... Men what the hell how are?

Jag förstår egentligen inte hur jag blivit. Varför vill jag alla väl, när jag bara får sparkar tillbaka? Varför vill jag hjälpa andra, när jag vet att dem aldrig skulle göra något för mig? Varför ser alla mig som om jag vore en leksak som man kan sparka på? Alla dessa frågot kommer jag aldrig får svar på.

Mitt namn är Frida Thorstensson, och jag står för vem jag är. Och jag tänker aldrig ändra på mig.